fredag 19 augusti 2011

Pappa!

 Jag har skrivit en första mening 4 ggr nu och raderat den. För jag vet inte vart jag ska börja eller vad jag ska skriva. Idag är det ett år sen jag strödde din aska i älven, där din själ hör hemma. Trots att jag alltid intalat mig själv att jag är "glad" att du äntligen fått ro, så kan jag inte låta bli och bryta ihop och sakna dig... Tårarna rinner som om jag just fått beskedet om att jag aldrig mer kommer att få se dig, som den gången jag lämnade dig på sjukshusbädden och visste inom mig att det va sista gången, och sjukhuspersonalen fick dra ut mig ur rummet. Vad jag inte visste då, va att jag skulle bli bestulen på din aska, ditt hem, din båt och alla andra personliga tillgångar, stämd i rätten och fråntagen allt vad DU innebär - av mina egna syskon.

Jag förlorade allt den dagen. Allt arv, alla minnessaker från min barndom, och dig pappa. Jag förbannar dom jävlarna och hoppas att dom får brinna i helvetet för det dom gjort mot mig och dig, och för det lidande dom skapat. Kvar finns några fotografier, minnet utav dig och urnan med din aska som rätten ansåg tillhöra mig.

Det spelar ingen roll hur många år som passerar. Saknaden försvinner aldrig. Även om livet går vidare, så kommer man aldrig undan dessa årsdagar då man blir påmind om hur mycket jag saknar dig och att jag faktiskt aldrig mer kommer att få känna din doft, höra ditt skratt och känna dina armar runt mig. Och mest av allt, hur jävla illa jag har blivit behandlad av det som skulle vara mitt eget kött och blod.

Jag är fri från dom nu. Du är fri. Din själ har fått ro, och du får vila där du hör hemma. Det finns så mycket jag hade velat säga dig, men jag hann inte. Jag ringer till din telefonsvarare ibland, för att höra din röst.

Önskar du kunde komma ner, om det så vore för en sista gång. Jag behöver en kram.

/Maiku

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar