Jag saknar mycket. Jag saknar många. Jag saknar givetvis min pappa, som gick bort 2009 i cancer. Men saknade efter honom har jag kunnat bearbeta och faktumet att han är borta har jag lärt mig att leva med. Att han dessutom va sjuk, gjorde det på nåt sätt lättare att acceptera hans öde, då lidandet sista dagarna på dödsbädden inte va nåt man önskade sin värsta fiende.
Men om det är nåt jag inte kan acceptera, och leva med så är det saknade av min bror. Han lever, men är död. Eller kanske är han levande död? Eller lever han kanske? Eller är han död? Jag vet inte...
Jag vill skriva dig ett brev, tala om hur mycket vi älskar dig och saknar dig. Men vad hjälper det när det inte finns nån brevlåda där du bor? Vart du än är, och vad du än gör, så finns vi alltid nära dig ändå - i hjärtat.

Åh Mari, jag hoppas verkligen att du får klarhet i din brors öde.Det finns ju ändå en chans att han lever och hör av sig någon gång. Konstigare saker har hänt. Puss & kram
SvaraRadera