söndag 16 januari 2011

Utmaningen 9 - Det starkaste minnet

Hela livet består av minnen, det är minnena jag lever på, och som får mig att kämpa vidare när vardagen blir en pest. För en vacker dag, kommer jag även se idag, som ett minne - på gott eller ont. Hur väljer man då ut det starkaste minnet, bland allt detta elände, men också all den lycka man upplevt under sina 32 år? Det som slår mig först är min förlossning, och därför väljer jag att skriva om den.

Min förlossningsberättelse

På natten mellan den 22-23 november 2010 ligger vi i sängen och glor på tv och försöker sova, när jag plötsligt känner små magknip. Inte trodde jag att det va några förvärkar, då jag hade förväntat mig att dom skulle kännas som kraftiga sammandragningar eller mensvärk, men detta kändes mer som den magknip man får när man blir magsjuk, så jag brydde mig inte om att säga nåt till Daniel. Knipet höll i sig i en minut ungefär, och sen förvann det. Plötsligt kom det tillbaka igen, och försvann lika fort. När jag känt av det 3 gånger började jag misstänka att det kanske kunde vara nåt, så jag sa till Daniel att det kanske kunde vara värkar och att han skulle hämta papper och penna och skriva upp tiderna för säkerhetsskull. Den första värken är registrerad 02.19 och då kom dom med 10 minuters mellanrum ända fram till klockan 03.30 då då började komma tätare med 7-8 minuters mellanrum. Jag ringde till Danderyds Sjukhus klockan 04.00, och fick prata med en barnmorska som sa att jag skulle ta en Alvedon och hoppa in i ett varmt bad. Jag låg i badkaret och Danne låg kvar i sängen, och så skrek jag till honom varje gång jag fick en värk, och han antecknade. Nu började dom kännas riktigt ordentligt, och snart kunde jag inte hålla tårarna tillbaka längre.
Efter badet, vid 5 tiden gick jag igenom BB-väskan en gång till, vek lite tvätt och försökte tänka på annat. Vid varje värk sprang jag in till Daniel och kramade om honom tills värken va borta igen. Det sjuka va att så fort värken försvann, så va man helt "normal" igen, tills nästa värk kom nån minut senare.
Vid 5.20 kom värkarna var 4-5 minut, och då bestämde vi oss för att åka in, och slippa rusningstrafiken. Sista noterade värken hemma var klockan 5.42. Daniel körde lugnt och sansat in till BB, medan jag satt och krampade och grät i framsätet och höll fast i handtaget ovanför dörren. Jisses va ont jag hade!

  • 06.20 ringer vi på klockan in till BB och möts av en barnmorska som visar oss in i ett förlossningsrum. Jag är öppen 3 cm och fosterljuden är 140 slag/minut.
  • 07.15 introduceras jag för lustgasen som jag inte alls tyckte va nån bra. Den tog inte bort smärtan det minsta, jag blev mest illamående av den, och kände mig fruktansvärt yr. Jag bad om att få en epidural, men narkosläkaren va upptagen men skulle skynda sig in till mig.
  • 08.15 får jag epiduralen, den stack till lite obekvämt i ryggen, och en kall känsla spred sig längs ryggraden. Tog inte många minuter förrän värkarna i princip försvann, och jag kunde koppla av och äta lite smörgås och dricka både kaffe och juice.
  • 09.50 Var jag öppen 6 cm, jag kände lite tryck och det visade sig att huvudet hade kommit en bra bit ner.Jag blev supertrött och sov korta stunder, så fort jag fick tillfället. Jag hade ingen som helst koll på klockan. Jag bad Daniel att vila lite också, eftersom vi varit uppe i ett dygn redan, och man vet ju aldrig hur lång tid det är kvar.
  • 13.15 blir jag väckt för en ny undersökning, och barnmorskan spräcker hål på vattnet, jag va livrädd för att det skulle göra ont. Mio hade bajsat i fostervattnet och det va alldeles grönt, och inte kunde jag nånsin tro att det skulle komma så mycket vatten, det bara forsade ut, och vi fick byta både bindor och sängkläder 2-3 gånger. Mio får en liten skruv i huvudet, för att lättare kunna hålla koll på hans hjärtslag.
  • 14.00 är det skiftbyte och in kommer Jesper, snygg vältränad Barnmorskestuderande, och jag kommer ihåg att jag tänkte: - Ska han börja gräva i mig nu? Men det visade sig att Jesper va Gay, och då kändes det genast mycket bättre och roligare. Vi får lite fika igen, jag sitter på en pilatesboll och gungar med höfterna men är så himla trött så jag ber om att få lite mer påfyllning på epiduralen för att kunna sova lite till. Danne åker iväg och äter en hamburgare och ringer några samtal till våra föräldrar, jag sover under tiden han är borta.
  • 18.45 väcks jag ytterligare en undersökning, och det visar sig att urinblåsan är ivägen för lilla Mio, så jag tappas på 300ml urin. Nån minut senare börjar jag känna att det trycker på, och jag hjälper sakta till och följer med i trycket, utan att för dens skull krysta.
  • 18.49 börjar krystvärkarna ordentligt. Jag ligger i den traditionella förlossningställningen, får ett lakan att hålla i och ombads krysta när jag känner att det trycker på. Huvudet skymtar och Jag skriker att jag inte vill eller orkar mer, men trycket är så kraftigt det inte fanns annat att göra än att trycka och krysta. Mios hjärtljud sjunker och läkarna vill ta en sugklocka till hjälp, men då från nånstans får jag en enorm kraft och på 1 värk krystar jag ut först huvudet, och sen kom resten.
19.24 Föds världens finast Mio Marley Thörnqvist Eriksson. Det snöar lite lätt och är 0-gradigt i luften.

Lycka är total, tårar av både glädje och lättnad rinner längs kinderna. Jag minns att jag säger: -"Våran bebis" till Daniel och sen kan vi bara inte sluta gråta. Han ligger på mitt bröst i nästan 2 timmar, och vi sitter bara och tittar på honom och beundrar hans skönhet. Jag sys med 2 stygn, och efter en varm dusch åker vi upp till BBhotell där vi spenderar 2 dygn i väntan på att få åka hem som en familj - äntligen!

Att föda barn är den absolut häftigaste upplevelesen jag varit med om, och trots att man känner att man aldrig mer vill genomlida smärtan, så vill man ändå uppleva förslossningen igen och den magiska känslan av att få ett kärleksbarn med en man älskar mest!


2 kommentarer:

  1. Och vi andra gick som på nålar och väntade på det där efterlängtade samtalet, att allt gått bra.

    Själv vågade jag mig inte ut genom dörren för än Daniel ringde på efm och talade om att det nog skulle dröja ett tag till.

    Tack för att du under hela graviditeten delat med dig av allt som hänt, så även en farmor som bor 40 mil bort har kunnat känna sig delaktig under resans gång. Och resultatet är den sötaste bebis jag sett på väldigt länge.

    Pussa Mio från farmor. <3

    SvaraRadera
  2. kan bara beskriva det med ett ord; UNDERBART!! :)

    SvaraRadera