lördag 10 september 2011

Cain

Jag skaffade mig Cain via en hemsida som förmedlade herrelösa gatuhundar från Spanien till Sverige. Jag och min dåvarande pojkvän Kosaj hade pratat om att skaffa hund, men jag trodde aldrig att vi skulle göra slag i saken. Tills jag en dag tittade på bilder på hundar på deras hemsida och såg denna lilla underbart söta varelse i famnen på en tjej. Liten och tanig och såg ut som en valp. Jag skickade in en ansökan, och fick några dagar senare veta att jag kunde komma ner till Helsingborg och hämta honom. Vi hyrde en bil på Statoil och åkte ner.
Han fanns på en gård med andra hundar. Alla andra hundar fick vara lösa, förutom han. Han va inlåst inomhus eftersom han inte gick ihop med andra hundar och var aggressiv. Vi blev bjudna på en kopp kaffe. Cain låg i sin koja under köksbordet under hela vår vistelse där. Man såg bara hans söta ansikte långt inne i kojan. Och hur vi än lockade ville han inte komma ut. Inte med godis, inte med bollar och leksaker. Tanten berättade att han skäller aggressivt när andra hundar leker, att han inte kan gå i koppel, jagar cyklar och har gjort anfall mot en 8 månaders bebis, och att han va en väldig skygg och osäker hund. Dessutom fick vi veta att han har navelbråck och ruttna tänder. Jag blev besviken då jag tyckte att hon kunde ha talat om det redan i telefon, och hunden valde ju att inte ens visa sig för oss. Vi bestämde oss för att inte ta med oss honom hem.
När vi stod i hallen och klädde på oss ytterkläderna kom han plötsligt springande från sin koja och krafsade mig på benen. Jag klappade honom och försiktigt började han busa en aning. Tanten bröt ihop i tårar och bad oss att ta med honom. Hon hade dåligt samvete över att han va inlåst när dom andra hundarna fick leva fritt på gården. Jag förklarade att jag inte kunde betala 4000 kr för en hund som inte stämmer in på den beskrivning som stått på hemsidan. Vi hade redan lagt "onödiga" pengar på bensinen fram och tillbaka mellan Stockholm och Helsingborg.
Vi åkte därifrån. Jag i baksätet med en hund i knät, och fortfarande med 4000 kr i fickan. Cain flämtade och dreglade hela vägen hem. Han kräktes i mitt knä flera gånger under hemresan. Jag trodde många gånger att han skulle få en hjärtattack och dö, så rädd va han. Gud vet vad han varit med om i sitt liv? Sprungit lös i bergen på Marbella i Spanien i flera år, letat mat i soporna och suttit och tiggt mat utanför restaurangerna. Inte kunde jag lämna honom i ett hem där han blev en burfågel?

Idag är Cain en glad liten tjockis. Vi vet inte hur gammal han är, men jag skulle gissa på en 7-9 år. Visst skäller han när andra hundar leker, men det är hans sätt att kommunicera och bjuda in till lek. Han har slutat jaga cyklar. Han går fot i både koppel och när han är lös. Han är rädd för vatten, men älskar att klippa klorna. Han kan flera kommandon och hans favoritsyssla är att stå på bakbenen och dansa i takt till musiken. Han älskar att få sitta i knät och det finns ingen hejd när det gäller att äta mat. Han har respekt för barn, men väljer att vända ryggen till och gå när dom väsnas för mycket. Han har blivit dragen i svansen, jagad och trampad på, men aldrig ens morrat åt ett barn. Han är världens mest speciella hund, men det krävs lite "hundvett" för att lära sig och förstå honom. När Cain lägger sitt förtroende i en människas händer, så gör han det helhjärtat och du blir hans bästa vän.

När vi fick Mio började jag efter ett tag må dåligt över att jag inte längre kunde erbjuda Cain samma stimulans som innan. Alla långpromenader runt översjön minskade, likaså spontana fikan i hundgården tillsammans med hans bästa vänner Baloo och Bobba. Promenaderna och uppmärksamheten minskade automatiskt då en liten bebis flyttade in och det gjorde mig jätteledsen. Många gånger grät jag över dåligt samvete. Min mamma hade inbrott hos sig i midsomras och tog då Cain hem till sig över ett par nätter när hon va rädd för att sova ensam. Sen dess har han stannat hos "mormor". Jag saknar honom jättemycket, men känner mig mycket mindre stressad nu när jag inte behöver kånka vagn och barn fram och tillbaka nerför trappen för att ta ut honom och kissa.
Jag är så glad och tacksam för att min mamma tar hand om Cain. Då vet jag att han har det bra, och jag får träffa honom när jag vill.

Ett litet bildregn!



Myser i sängen
Hälsar på fåren vid Görväln

På Skridskobanan med pappa


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar