Jag vet inte varför min panikångest drabbade mig som tonåring, och varför den drev mig så långt att jag inte vågade gå ut ens för att kasta sopor, gå i affärer, åka buss och tillslut inte vara ensam alls och därmed tappa lusten att leva. Många års samtalsterapi har jag fått, men tankarna och känslorna sitter kvar än. Mitt hjärta slår dubbelslag varje gång jag kliver på en buss, att hamna i bilköer ger mig klaustrofobi och att gå på jobbintervju är något som får mig att gråta flera dagar innan. Jag har bara lärt mig att leva med det. Jag har gjort allt jag kan för att bli kvitt den, men jag kanske får acceptera att det är en del av mitt liv. Därför väljer jag också människor i min omgivning som inte dömer mig pga mitt "handikapp" och som förstår min rädsla och oro. Och jag lovar er, att INGEN kan se min dolda sjukdom, för jag har hållt den inom mig tills idag då jag delar den med er.
Jag fick ett samtal häromdagen då en person önskade mig all lycka i livet. Enligt mina statusar på Facebook har han fått en bild av att jag är lycklig, omhändertagen och glad. DET ÄR SÅ JAG VILL ATT FOLK SKA UPPFATTA MIG! Inte som ynklig, ledsen och nere.
Jag har 2 vänner från min ungdom som haft en jävligt jobbig och tung tonår. Två helt skilda livsöden. Den enas statusar ser ut på följande sätt:
Och den andras såhär:
" Idag vill jag bara dra täcket över huvudet" :(
" Har så ont i hela kroppen. Vill ju verkligen kunna jobba, men smärtan dödar mig. Hoppas läkaren sjukskriver mig imorn tillsvidare!"
" Love hurts. Är gräset verkligen grönare på andra sidan?"
" Hoppas ni får en bättre dag än den jag haft. Sov gott, hoppas jag vaknar imorgon"
Jag förstår smärta, jag förstår sjukdom och jag förstår sorg. Det är okej ibland, att man söker tröst och förståelse. Men att läsa samma negativa skit varenda jävla dag är bara irriterande. Så tänk på vad du delar med dig av. Det är inte bara skitsnack som går från mun till mun. Positiv och negativ energi gör också det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar