onsdag 7 september 2011

SÅ JÄVLA NEGATIV!

På sista tiden har jag kommit på mig själv att bli irriterad över alla negativa människor som klagar över allt hela tiden. Facebook statusar och blogginlägg om hur dåligt alla mår, hur jobbigt livet är och hur orättvist allt känns. Jag förstår att man kan må dåligt, har själv varit där tusentals gånger, då jag har panikångest och varit deprimerad under min tonår. Och jag förstår absolut att man behöver skriva av sina känslor och tankar och  söker kanske lite förståelse och omtanke, varför delar man annars med sig av sina innersta känslor för alla? MEN! Det smittar också av sig. Börjar jag min dag med att läsa en blogg om nån som sitter hemma och tycker synd om sig själv och konstant klagar över sitt liv, så blir min dag också negativ. Läser jag däremot en positiv blogg, skriven av nån som ser ljuset (trots mörkret) så blir jag mycket piggare, gladare och känner att "kan hon kan jag".

Jag vet inte varför min panikångest drabbade mig som tonåring, och varför den drev mig så långt att jag inte vågade gå ut ens för att kasta sopor, gå i affärer, åka buss och tillslut inte vara ensam alls och därmed tappa lusten att leva. Många års samtalsterapi har jag fått, men tankarna och känslorna sitter kvar än. Mitt hjärta slår dubbelslag varje gång jag kliver på en buss, att hamna i bilköer ger mig klaustrofobi och att gå på jobbintervju är något som får mig att gråta flera dagar innan. Jag har bara lärt mig att leva med det. Jag har gjort allt jag kan för att bli kvitt den, men jag kanske får acceptera att det är en del av mitt liv. Därför väljer jag också människor i min omgivning som inte dömer mig pga mitt "handikapp" och som förstår min rädsla och oro. Och jag lovar er, att INGEN kan se min dolda sjukdom, för jag har hållt den inom mig tills idag då jag delar den med er.

Jag fick ett samtal häromdagen då en person önskade mig all lycka i livet. Enligt mina statusar på Facebook har han fått en bild av att jag är lycklig, omhändertagen och glad.  DET ÄR SÅ JAG VILL ATT FOLK SKA UPPFATTA MIG! Inte som ynklig, ledsen och nere.

Jag har 2 vänner från min ungdom som haft en jävligt jobbig och tung tonår. Två helt skilda livsöden. Den enas statusar ser ut på följande sätt:

"Godmorgon ! Ledig idag men är givetvis redan vaken! Glor på nyhetsmorgon och enligt deras meteorolog så blir det regn, regn, regn och ännu mer regn i hela Sverige. Det ska vi inte deppa över. Regn kan ju faktiskt vara mysigt. Om man håller sig inomhus dvs :P Ska till gymmet lite senare. Behöver få svettas. Love it. Fånga dagen mina vänner. Glöm ej paraplyet. God bless ♥"

"Godmorgon mina fina ! Strax på väg till jobbet :) Är så tacksam för att jag ser fram emot att jobba varje dag. Vaknar med ett leende på mina läppar varje morgon. Mår så bra :) Önskar er en bra bra dag. Puss ♥"

"Jag vill sitta på en uteservering med en iskall Ramlösa och flirta med fina pojkar. Jag sitter istället på kontoret och flirtar med er. Inte fy skam det heller!"

Och den andras såhär:

" Idag vill jag bara dra täcket över huvudet" :(

" Har så ont i hela kroppen. Vill ju verkligen kunna jobba, men smärtan dödar mig. Hoppas läkaren sjukskriver mig imorn tillsvidare!"


" Love hurts. Är gräset verkligen grönare på andra sidan?"

" Hoppas ni får en bättre dag än den jag haft. Sov gott, hoppas jag vaknar imorgon"


Jag förstår smärta, jag förstår sjukdom och jag förstår sorg. Det är okej ibland, att man söker tröst och förståelse. Men att läsa samma negativa skit varenda jävla dag är bara irriterande. Så tänk på vad du delar med dig av. Det är inte bara skitsnack som går från mun till mun. Positiv och negativ energi gör också det!

Ett leende betyder inte alltid att du är glad, utan att du är stark nog att le även när det gör ont....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar