lördag 10 september 2011

Enough Drama!

På sista tiden har ordet kommit upp mycket. Vänskap. Fler och fler statusar på Facebook där folk känner sig svikna av vänner, det snackas om falskhet och om ensamhet. Jag har aldrig haft många vänner. Jag har alltid varit kompis med en i taget. Hela min uppväxt med Anneli, hela gymnasiet och tonåren med Sandra.
Idag har jag bara två vänner. Det är Challe och Evelina. Eller dom är mer som familj. Vad som än skulle hända dom i livet, så skulle jag göra allt jag kan för att hjälpa dom. Om det så gällde pengar, boende eller min tid. Vi är som de tre musketörerna och vi är alla bästa vänner med varann sen många år tillbaka.

Sen har jag såklart andra vänner runtomkring mig. Både Anneli och Sandra finns kvar. Dom känner mig utan och innan och jag kan vända mig till dom om råd, eftersom dom känner min person så väl och har varit med om min uppväxt och känner till mina familjeförhållanden sen barnsben. Men vi umgås inte på daglig basis. Jag är ändå glad att dom fortfarande finns i mitt liv.

Sen har vi kompisar. Det är roliga människor som jag väljer att fika med, gå ut och festa med, och kanske utbyter man tjänster med varann då och då. Men dom här människorna vänder inte jag mig till när jag är i nöd, och inte dom till mig heller. Det är det som gör oss till kompisar - inte vänner! Och det är skönt. Man behöver inte öppna hela sitt hjärta för alla. Det är okej att ha vissa människor på avstånd. Och bara för att nån lättar på sitt hjärta för dig, så behöver inte du göra detsamma för dom.

Sen har vi dom som tror att vi är kompisar. Jag är rätt simpel. Snackar du skit till mig om någon, så tar jag förgivet att du snackar skit om mig till nån annan. Jag har varit en riktig festprinsessa som sprungit på krogen och jagat uppmärksamhet 3 dagar i veckan. Fotat mig själv i uringat och varit medlem på varenda jävla datingsajt på nätet. Började ta modellbilder i hopp om att min c-kupa skulle ta mig nånstans, när det i själva verket bara fick killar att behandla mig som en billig slampa, festat med Svenska kändisar och hängt med Hells Angels. JA, jag har också snackat skit, älskat drama och följt Jakobsberg som en dokusåpa. Men idag har Jag hittat mig själv, min plats i hemmet tillsammans med min familj och jag älskar livet som det är. Jag är färdigfestad, färdig med att söka uppmärksamhet och definitv färdig med att både skapa och lyssna på drama. Been there - done that! Jag vill ha ett simpelt och problemfritt liv. Jag är 32 år gammal, inte 22.

Så, om du nångång undrar varför jag aldrig hör av mig, så kanske du ska läsa ovanstående rader igen.

Mina tjejer är allt för mig. Vi har aldrig under våra långa år som vänner, varit oense om nåt. Aldrig upplevt besvikelse. Vi kan prata om allt, utan att döma varann. Vi kan se ut hur vi vill, utan att döma varann. Vi kan älska vem vi vill, utan att döma varann. Vi kan räkna med varann, utan att begära nånting tillbaka.Vi ligger inte med varandras ex, vi är inte avundsjuka, vi snackar inte skit om varann, vi hugger inte varann i ryggen. Vi älskar varann villkorslöst och är en stark triangel som ingen tar sig in i. Nånsin!


1 kommentar:

  1. Gud vad fint skrivet gumman! Nu sitter jag ju här o gråter! :) Tack för att du finns i mitt liv! Älskar dej!

    SvaraRadera